Försommarkväll

Vår djungelgröna stadsträdgård är

 på väg in i sin korta period av färg.

Mest enstaka explosioner men de syns i allt det gröna.

Trädpionen fick jag som en liten ettårig frösådd 

av en trädgårdsvän för många år sedan.

Alla blommar förvisso inte i sprakande kulörer.

Utsökta former fångar också ögat.

Somliga blommar inte alls men växer så man hör det.

Stures gåva visar färg för första gången!

Den var inte gul, som han hoppades, men vad gör det. 

Den är en unik påminnelse om en unik person.

Vitt är väl också en kulör, om än ingen färg...

Och tänk, äntligen en japansk lönn som

 inte ger upp efter första vintern!

Jag tror jag sätter mig en stund i pusshörnan

(namnad av barnen...)

och vänjer mig vid det vackra.

I morgon är en annan dag,

 med andra färgklickar.

Likadant...men annorlunda

För bara några veckor sedan var det vitt nertill och, ibland, blått upptill.

Nu är det tvärt emot. Lika vackert men SÅ mycket skönare att vistas i!

När jag sitter i min sköna stol så har jag ett vitt surrande och brumlande tak över huvudet. Intill fötterna rinner ett tyst men intensivt blått vatten. 

I den dammen tittar de ivriga pionfiskarna opp,

 letar efter solfläckarna med värme och utvecklar sina vackra färger.

Precis som de vi hade i den blöta dammen så är de alla olika

men precis lika vackra och med egna personligheter.

Hos oss spelar ursprunget mindre roll,

 de flesta trivs och håller sams.

Jag sitter i vår lilla del av världen och är glad över den.